Arg arg arg arg.

Jag ska sluta vara arg nu, för det är inte min stil. (Naturligtvis har jag gjort en playlist med sur/förbannad/döda-alla-låtar för att MINSKA min ilska.) Vill att det ska bli mörkt så att jag kan se på film snart. Se på film SJÄLV och dricka vafan somhelst SJÄLV och bara få vara själv en enda jävla gång. Ensamhet är grymt underskattat ibland, om man är jag.

Kom precis fram till att knark är typ det bästa som hänt mig. Att det har öppnat sinnen och gett upplevelser och skapat mig på ett väldigt... konstigt sätt. Och det känns rätt för mig, och idag så kan jag säga att jag verkligen försöker leva som om varje dag var min sista, och försöka ta till mig allt som jag kan. Det går inte så bra alltid men det gör att jag känner att jag har ett rikt liv och en massa erfarenheter, och det hade jag inte känt annars. Även om jag känner mig otroligt gammal och nästan färdiganvänd så är det alltid bra att känna sig rik.

Orka ångra saker.

Just nu älskar jag min bror. Som om han varit synsk eller något så skrev han till mig på msn och frågade om allt gått bra medan jag varit ensam nu, så skrev jag ju det att Akelius ringt och klagat på att grannarna klagat på fredagen och att det var en varning ungefär. Kim var helt lugn och sa att det är skitsamma typ. Tre prickar, sen vräkning, så stöka inte till med något nu.

Jag trodde att han skulle köra hit på sin motorkickbike (goped) och ge mig en käftsmäll eller något. Fy fan vad bra att han också är en allmän klant.

Satan satan satan!!!!!!

De ringde precis ifrån Akelius och ville få tag på Nocke (som står skriven på lägenheten) och... ja. Det är ju inte så bra.

Orka försöka hosta upp någonting som inte ens finns därinne. Så meningslöst. Helt tokigt, sinnesjukt meningslöst, precis som allt annat.

Ibland så förvånar mina egna mönster mig, och ibland så undrar jag var alltihop kommer ifrån. Sen accepterar jag att det bara är att sluta bry sig och förvänta sig det oväntade eller så får man förvänta sig det väntade men ta det som en överraskning. Vad fan vet jag liksom.

Allt känns så avlägset. Förutom vissa människor, som känns som iglar, äckliga, sliskiga, livssugande iglar som bara försöker ta bort min individualitet och som försöker få veta vad jag tänker på riktigt. Det är jag inte så förtjust i, så sluta med det och låt mig vara jag och låt mig vara. Nu, tack.

På riktigt nu. Jag kom hem för tjugo minuter sedan efter ännu en äventyrsfylld natt. Har inte sovit någonting, det känns ganska osmart, men den här natten var så deprimerande regning att jag bara inte kunde sova bort den. Jag har gjort livet lite värre för ett par stycken och sen har jag väl gett någon en guldstjärna. En gång såg jag ett pucko sitta och skära sig helt stenhög på heroin. Smart att sitta och skära sig, hög på heroin, och ha HIV, det är ju skitsmart. Jag sparkade honom i sidan. Dumma jävla pundartröga avskum. Ibland känner jag mig intelligent, även fast det inte är så.

Jag orkar inte vara dyrkad. Det är för höga förväntningar, det var det då och det är så nu, och det fungerar inte så för känner man mig så är det inte på riktigt. Allt är bara bortkastad tid. Bortkastat, meningslöst och förtvivlande när man faller mot sitt nederlag. Platt mot tallriken världen föder på, överflöd av misär.

Egentligen är jag på ett himla gott humör idag, för att jag den här natten bevittnat allt som jag slipper. Och därmed så vet jag att jag har ett fungerande liv, men som vilket annat liv finns har även mitt såna där omtalade dalar och toppar. Nu så är det ju också så att mina dalar och toppar råkar vara en liten smula mer radikala än många andras, men natten som nu varit har liksom visat på... en oerhörd död. Man vet ju knappt vem som är vad längre, och det är ju störande.

Ja.

Jag vill inte att ni ska veta någonting om mig egentligen.
Jag känner inte att den här texten ger er någon insikt i mitt liv.
Jag orkar inte med att det verkligen finns människor som har ett intresse av mitt liv och mina tankar och min skrift.
Jag står inte ut med att överskattas.
Jävla värld.

Men som sagt är det bra. Känner mig nästan pigg, och om jag inte hostat så mycket hade jag nästan känt mig frisk. Kanske. Jag känner mig aldrig frisk. Hela det här komma-till-insikt-tjafset som uppenbarligen dykt upp nu ska väl vara nyttigt, men jag sitter fortfarande i samma skit jag hamnade i igår (som inte finns, prata inte om det jag skjuter dig i pannan) men det verkar ändå... jag vet inte. Jag känner mig för bra för sånt här, det hade ju rubbat min image att börja må dåligt. Så det struntar jag i.

[eraser]